Inside out
Jag ääälskar Disneys filmer! Sedan att vissa av de spelas i 3D är ju bara fantastiskt.
Inside out lät väldigt gullig och intressant, så jag bestämde mig för att gå med min vän.
Det äldsta barnet i salongen var 8, vuxna människor med sina barn,vi var två vuxna kvinnor varav en
av oss hade bebis...i magen!
Handling:
Jenny är 11 år. Hon bor med sin familj i Minnesota och är jätteduktig på ishockey.
Hennes föräldrar bestämmer sig för att flytta till San Francisco och där börjar Jennys känslor beblandas.
Jenny har fem förkroppsligade känslor som jobbar i ”huvudkontoret”, det vill säga inuti Jennys hjärna.
Damen Joy (glädje), nerviga Fear (rädsla), grönskimrande Disgust (avsky), blåa Sadness (vemod) och den aggressiva Anger (ilska).
Tillsammans styr de kontrollbordet alltså hennes känslor utifrån Jennys fysiska agerande.
Snart går det lite fel bland de fem känslorna när de försöker ena sig i ett beslut på Jennys första
skoldag i San Fransisco och Jenny förvandlas till en ledsen tjej med stor saknad för sitt gamla liv i Minnesota.
Samtidigt gör en kortslutning i minnet så att om inte de fem känslorna hittar en lösning väldigt snart- kommer hon att förlora all glädje och alla kära minnen...för alltid...
I rollerna: Kaitlyn Dias, Amy Poehler, Phyllis Smith, Bill Hader, Lewis Black, Mindy Kaling
Vad jag tyckte? Tja...den va som man säger på engelska...blue!
Någon gång i mitten av filmen hör jag en liten tjej bakom mig säga:
"Pappa, den var ganska ledsen den här filmen."
Jag instämde tyst för mig själv att den faktiskt var ganska sorglig den större tiden och att den inte var
så intressant...speciellt för småbarn..
Well jag får väl fråga bebisen när den föds vad den tyckte egentligen om Inside Out. Hon sparkade iallafall som bara den när musiken i filmen var lite högre än vanligt...
Filmen UP gjordes även av samma regissör så jag lägger Inside out i samma korg som Up och Wall E.
Som en 9-årig flicka hade jag nog inte uppskattat den - som en vuxen kvinna fick jag insikt i hur irriterande och
jobbig jag fann Miss Sadness (Vemod) som heeela tiden klagade, var ledsen, deprimerad, orklös och inte hade en enda ljus tanke under filmens gång. Hon fick mig att inse att jag inte vill ödsla min tid en enda sekund på att
var just sådan person.
Dock så bevisade Miss Joy att Miss Sadness behövdes ibland för att ställa allt till rätta igen....
Mitt betyg: 2 av 5